Vår tids paradox är att vi har högre byggnader, men lägre tålamod. Bredare motorvägar, men smalare synvinklar. Vi slösar mycket, men har kvar lite. Vi köper mer, men njuter mindre av det.

Vi har större hus, men mindre familjer. Mer bekvämligheter, men mindre tid. Vi har större klasskillnader, men mindre sunt förnuft. Mer kunskap, men mindre omdöme. Fler experter, men mer problem. Mer medicin, men mindre välmående.

Vi har flerdubblat våra ägodelar, men reducerat vår uppfattning om värde. Vi pratar för mycket, älskar för sällan och hatar för ofta. Vi har lärt oss att klara dagen, men inte att klara ett helt liv. Vi har lagt år till livet och inte liv till åren.

Vi har varit hela vägen till månen och tillbaka, men har problem att korsa gatan för att möta den nya grannen.

Vi har besegrat yttre rymden, men inte den inre rymden. Vi har städat upp i luften, men förorenat våra själar. Vi har lyckats bryta ner atomen i mindre bitar, men inte våra egna fördomar.

Vi har höga inkomster, men lägre moral. Vi har fått ett överskott av kvantitet, men ett underskott av kvalitet.

Vi lever i en tid av dubbla inkomster, men med fler skilsmässor i en tid av vackra hus, men brustna hem. Det är en tid då det finns mycket i skyltfönstret, och ingenting på lagret; en tid då teknologin kan föra fram det här meddelandet till dig, och en tid då du kan välja att antingen skicka vidare detta budskap och göra skillnad … eller bara radera det.